Bloggmissbrukare

Dom kallar oss Mods
Kenta o Stoffe på bild

Sett film. Dom kallar oss mods, andra delen i triologin - Ett anständigt liv. Fyfan ja.
Och ingen jävel som är uppe såhär sent, rätt synd.
Druckit en kopp kaffe för mycket, rätt dumt.
Imorgon ringer telefonen, kanske tidigt. Praktikplats kanske, får se.

Säkert skrivit att lite texter kommer slängas in. I alla fall, senaste texten jag skrivit:

Män är rätt läskiga:

Män är rätt läskiga.

Även om jag försöker leva jämställdt
har jag lärt mig att vara rädd för män.
Sådanna man möter på gatan när det är mörkt.
Sådanna som går bakom,
framför
och läskigaste,
går bredvid när de går förbi.

Mörkret är också läskigt,
i varje buske kan de sitta en elak man.
Hörnor är också läskiga,
bakom krönet kan där stå en snuskig man.

Storstäder är ännu värre.
Då kan man inte åka buss eller gå några kvarterer ensam,
då kan männen hoppa fram.
Tåg kan man inte heller åka.
Inte om man sitter ensam på en vagn,
med en man.
Speciellt om han luktar alkohol,
då kan man bli mördad.

Jag var inte riktigt rädd för mörkret innan.
Jag var fascinerad av vampyrer,
bläddrade i böcker om vampyrer,
läske fakta om vampyrer.
Det läskigaste mörkret hade att erbjuda
var just vampyrer
och vampyrer finns ju inte
så de fanns inget att frukta.

Jag var livrädd för mörkret som barn.
Sov med lampan tänd ett tag.
Monster under sängen
och spöken i garderoben.
Men de fanns ju inte,
så det var ingen fara.
Det var ju bara att dra täcket över huvudet
eller ropa på mamma eller pappa.

Och män har en skuld över sig
att de kan vara monster.
Och jag bär en rädsla över mig,
jag kan bli våldtagen.

Och jag vill leva jämnställdt
Men är de jag som går orädd
överallt där de är mörkt
där de går män
Då är det jag som är ung och naiv
Då är det jag som var dum liten flicka
Som gick ensam en natt
och tittade efter vampyrer