Sommarfnitterkänslor

"Jag har inte skrattat så mycket på evigheter", Sade Samra
Inte jag heller, nej inte riktigt sådär.
Så som man får ont i magen, ni vet.
För vi har visst blivit vuxna och saker känns lite mindre än innan.
Men då, en simpel kväll med övertrötthetshumor kom gamla Eve steg fram.
Hon där som skrattade åt absolut ingenting.
Egentligen, Vad är det som hindrar en?
Är det de där fula vuxenlivet som smyger sig in
och allt som annars varit kul
har blivit så barnsligt.

Klockan två satt vi i mitt nymöblerade rum och skrattade,
pratade och diskuterade om lite allt möjligt
Klockan tre satt vi kvar där och konstaterade att de var ljust ute
Vi gick ut. Nils gick tillbaka till sig för att läsa och äta godis.
Klockan fyra satt samra och jag och gungade i morgonskenet.
Vi kom på att det här kommer inte vara för evigt.
Klockan fem satt vi i mitt kök
mätta efter varma mackor.
Vi gick ut, solen hade gått upp nu.
Samra gick hem i solskenet
Jag gick och lade mig med ljuv musik
och jag tänkte
Detta kommer inte vara för evigt
men just för tillfälligt känns de som evigt.

Det känns lite som om sommarlovet kanske är pågång.
Om den där Eve som alltid finns i mig
Hur än vuxen och mogen jag blir
Så finns Eve kvar, och hon gör mig lycklig
Jo, jag är nöjd, men jag vill bli nöjdare.
Innan var jag bara nöjd
Ingen extrem lycka
Ingenting funnet eller äventyr
Bara nöjde mig med saker.
Nu känns de som om ett äventyr är pågång
Denna sista sommaren
Och det är jag nöjd med
och jag kan bli nöjdare.

Känns som om det kommer bli en fin sommar, trots allt.